Jag har flyttat ur mitt andra hem och splittrats från min familj. Den trygghet som alltid har funnits är nu bort blåst. De personer som har hjälpt mig genom allt och fått mig att orka kommer inte längre att finnas där.

I torsdags var det skolavslutning, jag slutade nian. Vi hade förväntat oss att gråta floder över att behöva lämna varandra, men endast några tårar fälldes. Ingen förstod riktigt vad som komma skall. Jag förstår fortfarande inte att vi inte kommer att träffas igen i höst, precis som vi gjort i tio års tid. Det är så ofattbart. Vissa av dessa personer har följt mig sedan jag föddes. Att inte träffa dem igen i höst finns inte i min värld.

När jag lämnade skolan var jag så glad. Jag kände mig klar, mätt och redo att gå vidare. Men det är nu när jag börjar förstå vad som har hänt som jag ångrar att jag inte brydde mig mer. Varför tog jag inte tillvara på den underbara tid som var? Det är lätt att säga nu...

Jag kan även tycka att det är skönt att få byta ut och börja om. Efter tio år fastnar man lätt i gamla spår som sen kan vara svåra att ta sig ur. Nu vill jag växa upp ur dessa spår och sikta framåt. Stå på egna ben.